Buford Pope…

Buford Pope a.k.a. Mikael Liljeborg är nästa artist att hälsa välkommen till Music /from a friend och det är med stor glädje och stolthet vi presenterar denna musikaliska elegant. Buford Pope är den Svenska artist som förmodligen kommit längst in i själen på den amerikanska musiktradition som brukar omnämnas alternative country / americana. Med sällsynt känsla för tradition och stil levererar Buford Pope sin lågmälda, vackra och berättande countryrock på ett sätt som inte många européer tidigare lyckats med.

I den icke sinande floden av fullständigt onödig och intetsägande musik som ständigt väller över oss genom olika tävlingsprogam i tv är det en lisa för själen att få Buford Popes plattor i sin hand. Här får alla sinnen en behaglig åktur och man känner sig både lättad och renad efter bara några låtar. Gör er besväret att skaffa Buford Popes plattor. Ingen kommer att ångra sig, det svär jag på!

Musiken av Buford Pope hittar du givetvis på Music /from a friend.

Provlyssna några låtar här eller här.

Dylan till Borlänge..

Det känns overkligt både att säga och skriva: Dylan kommer till Borlänge.. Hade någon sagt det åt mig på den tiden jag fortfarande bodde i den kära gamla bruksstaden hade jag skrattat gott. Det fanns inte på kartan och inte i den vildaste av alla fantasier att Dylan skulle spela i Borlänge, men nu är det sant. Bob Dylan kommer till Peace & Love Festivalen! Broder Per Georg ringde sent igår kväll från New York och berättade, den då mycket hemliga, nyheten. Han hade träffat Peace & Love Generalen Jesper Heed nere i Greenwich Village tidigare under dagen och blivit delgiven denna makalösa bokning till festivalen. I Pers Artikel i Aftonbaldet säger Heed: - Jag tycker det är det bästa som hänt både festivalen och Borlänge. Jo, jag är nog benägen att hålla med Herr Heed i den frågan. Läs hela PG’s artikel här.

När jag ändå skriver om Dylan kan det passa bra att lägga ut ett YouTube-klipp jag fick av Nikke Ström för ett par dagar sedan. Jag, och säkert många med mig, förundras ofta över hur rätt Bob Dylan alltid haft i texter, uttalanden och ställningstaganden i alla år. Att alltid säga rätt sak, vara på rätt plats, göra rätt saker i exakt rätt tid kan inte bara vara en slump när man lyckas göra det ett helt liv. Själv påstår han att han bara gör det han är satt till världen att göra… I detta klipp från 1994 var Dylan då ”satt” att sjunga ihop med Tokyo New Philharmonic Orchestra och framföra ”A Hard Rain’s A-Gonna Fall’…. Kan Det vara en slump?

Vi ses i Borlänge..

/Ola

Johan Blohm..

Tänkte hinna med ett litet skivtips innan jag ilar ut till Åbyfältet för veckans Torsdagsnöje. Idag vänder jag mig till er som verkligen har ”blodet i kroppen’, som Bengan Blomgren en gång sa. Jag vill slå ett slag för en av landets främsta boogie woogie pianister, Johan Blohm. En del har säkert sett  och hört Johan som pianist i gävlebandet Refreshments där han under flera år förgyllt rock´n rollåtarna med sitt briljanta pianospel. Sen ett antal år tillbaka spelar Blohm med sitt eget Johan Blohm Band vars musik givetvis finns på Music/from a friend. Avestasonen började spela redan som 6-åring och fick i samma ålder ett piano av sin morfar som han envetet övade på och lyckades lära sig låtar som Green Green Grass of Home med Jerry Lee Lewis bland rock och countryplattorna i sin pappas skivback.

 

Lyssnar man på smakprovet som infogats här så förstår man varför han spelat på Joe Allan’s Radio Show och samarbetat med gubbar som Rocky Burnette, Sleepy La Beef och Steve Haggard. Köp Johan Blohms plattor,, Det svänger….

/Ola

Louise Hoffsten..

Jag minns det som igår när jag första gången hörde Louise Hoffsten sjunga. Historien utspelar sig en dag i den senare halvan av 80-talet när jag möter min vän Clas Yngström för att äta lunch i vår hemstad Borlänge. Han berättade att han vid en spelning i Linköping träffat och hört en sångerska som fullständigt blåste hjärnan ur sina åhörare och levererade bluesrock på ett sätt som ingen annan kvinna tidigare gjort.

Clas fortsatte med yviga gester att beskriva vilken enorm känsla och urkraft som bodde i denna styvt 20 åriga lilla tjej.  - Vad heter hon? frågar jag nyfiket. – Louise Hoffsten, dotter till jazzpianisten Gunnar Hoffsten. Hon ska vara med i Sky High nu, säger Clas stolt.  - Hmm, aldrig hört talas om..

Vi skiljs åt och Yngbert sticker åt mig en CD med ett antal låtar de spelat in och ber mig lyssna. Senare på kvällen när jag hämtar gitarristen Boppen Björklund för att köra till Islingby och repetera slår det mig att jag har Clas platta i innerfickan. Jag berättar om mötet tidigare under dagen och återger storyn om sångerskan från Linköping, tar fram CD’n och trycker in den i bilstereon. Här,, precis vid denna punkt, i änden av Islingbybron några hundra meter före avfarten mot Torsång, förändras hela min bild av vad ”en bra sångerska” egentligen innebär, för resten av mitt liv. Boppen och jag såg på varandra och sa unisont:  - Va i helvete är det här…!!?   Vilken jävla röst..!!!

Efter detta har jag vid några tillfällen haft äran att få uppträda tillsammans med denna underbara sångerska och ikväll, drygt 20 år efter premiärlyssningen på Islingbybron, spelar Louise Hoffsten på Musiken Hus i Göteborg.

Videon där Louise sjunger tillsammans med Nikke Ström, Bengan Blomgren, Johan Håkansson och Niklas Medin är hämtad från YouTube och upplagd av lassmanca. 

Bilden på Louise är tagen av fotografen Emma Mattsson.

/Ola

East River Pipe..

Fred Cornog är namnet på en synnerligen begåvad man från Norfolk, Virginia som kämpat hårt och lidit många nederlag längs en trasslig väg i livet. Efter High School försökte Cornog att ta sig fram med sin musik och diverse, som han själv uttrycker det, meningslösa low life jobs. Kombinationen av att försöka sköta sitt arbete och samtidigt hålla sin musikaliska bana vid liv blev ofta tuff och Cornog fastnade mer och mer i alkoholen och drogernas grepp.

 

När han något senare drabbades av en svår depression tog drogerna helt över hans vardag och slutligen befann han sig som hemlös uteliggare med Centralstationen i Hoboken som enda fasta punkt.

 Just när allt var som mörkast och Fred Cornog gick en säker död till mötes träffade han sin blivande flickvän, Barbara Powers. Hon lyckades med mycket möda, många sorger och gränslöst med besvär få Cornog på fötter och sakta men säkert bli hel igen.

Fred Cornog bor nu i New York och släpper plattor som enmansband under namnet East River Pipe.

Efter att ha tagit del av hans bevärliga historia med fattig uppväxt, alkoholism och drogberoende är det både sorgligt och vackert att höra hans musik. Cornogs sköra röst berättar ödmjukt om hur förvånad och tacksam han är över att leva och hans texter innehåller allt från glädje, bitterhet och abstrakta betraktelser till sorg, dödsångest och ren eufori.

East River Pipe, aka F.Cornog, har släppt sju fullängdsplattor sedan återkomsten till livet i början av 90-talet. Den sensate i raden, We Live in Rented Rooms, kom för några veckor sedan och ses  av många som ett rent mästerverk. Är man svag för fängslande berättelser förpackade i smått hemliga indiepaket,, då kommer East River Pipe att falla på läppen, tro mig.

Alla plattorna kommer inom kort att finnas på: Music /from a friend. För att provlyssna på streamade låtar från senaste plattan: KLICKA HÄR

/Ola



Tony Joe..

Visst, jag var lite tveksam inför Tony Joe Whites gig på Nefertiti i måndags när jag hörde att trumslagaren Bryan Owings var enda kompmusiker. När jag senast såg Tony Joe på Draken i Göteborg var det nämnligen samma sättning, dock annan trummis, och det framträdandet nådde inte riktigt ända upp. Med detta i bagaget och de något lågt ställda förväntningarna blev spelningen på Nefertiti istället årets hittills största upplevelse. Helt plötsligt var det fullt tillräckligt med endast en trumslagare och Mr White bjöd oss på de flesta godsaker som finns i hans välfyllda låtsäck. Förutom alla tunga klassiker som Polk Sallad Annie, Undercover Agent, Steamy Windows osv. serverade Tony Joe också ett antal låtar från nya plattan The Shine.  Givetvis finns Tony Joe Whites musik på /from a friend.

…..

JLT står för John Lindberg Trio och är en av de roligaste musikaliska upptäckter jag gjort på länge. JLT är en rockabillytrio som består av John Lindberg – Gitarr o Sång, Martin Engström – Kontrabas och min gode vän Ingemar Dunkers son Joakim Dunker – Trummor, ja.. vad skulle Dunkers son spela om inte trummor.. Trion släppte nyligen CD,n Made for Rock N Roll och är bland det mest berikande jag hört i denna genre på många år. Plattan kommer inom kort att finnas på /from a friend och redan nu finns deras tidigare musik på plats. Gillar du rockabilly med fart och fläkt, då kommer du att gilla JLT!

/Ola

Jazzå tvingas ge upp livemusiken..

Jag hann knappt publicera det föregående inlägget om hur tacksam jag är över att bo i en stad med rikt kulturliv och stort utbud av levande musik förrän ett ofattbart upprörande och ledsamt besked igår kväll nådde mig. Beskedet om att styrelsen i BRF Masthugget 8:6 kräver att Restaurang Jazzå upphör med levande musik.

Jag kan inte med ord beskriva hur illa jag tycker om människor som endast, och jag menar verkligen endast, tänker på sig själva och fullständigt skiter i de följder deras beslut får. Allt i en egoistisk jakt på högre lägenhetsvärden och en fullständigt vansinnig fantasi om att kunna bo på Andra Långgatan i ett av Göteborgs mest nöjestäta områden helt utan störande ljud. Hur fan är en sådan människa skapt?

Något som gör beslutet extra upprörande, för att inte säga rent motbjudande, är att de flesta boende i huset har flyttat in långt efter att den levande musiken gjorde sitt intåg i restaurangen under mitten av 90-talet. Ändå har man mage att framföra klagomål mot en av Sveriges mest omtyckta och mest betydelsefulla musikkrogar med egoism och sjuklig girighet som enda stöd för sitt handlande.

Att man genom sina krav slår undan benen för Jazzås ägare och mer eller mindre omöjliggör fortsatt verksamhet tycks heller inte bekomma dessa kapital och tystnadsfanatiker. Jag känner lyckligtvis ingen av de människor som ligger bakom beslutet att ta Jazzå av daga, men att något inte står rätt till är helt klart.

I synnerhet hos den lägenhetsinnehavare ovanför krogen som, hör och häpna, fick köpa sin lägenhet till ett kraftigt nedsatt pris som kompensation för den eventuella olägenhet som musiken skulle utgöra vissa kvällar fram till 22:00. Nu plötsligt har vederbörande tydligen känt pengadoft och vill kunna sälja lägenheten till marknadsmässigt pris, trots den tidigare kompensationen, och låter utan betänkligheter både Jazzå och musikkulturen ta smällen för sin vidriga girighet.

Om de tveksamma aktörerna i BRF Masthugget 8:6 tror att detta beslut passerar obemärkt förbi alla kulturarbetare och musikälskare i Göteborg så är de skrämmande naiva…

Jag vill här med störta tydlighet klargöra att detta blogginlägg på inget sätt har någon förankring, eller ens koppling, till någon ägare eller anställd på Restaurang Jazzå. Det är helt och hållet mina egna åsikter efter att ha varit musikaliskt verksam på krogen ända sedan starten.

/Ola Bjurman

Tony Joe White..

Vissa gånger är man extra tacksam över att bo i en stad med rikt kulturliv och stort utbud av levande musik. Måndag 7/3 är precis ett sådant tillfälle. Då gästas nämnligen den utsökta jazzklubben Nefertiti i Göteborg av levande legenden Tony Joe White. Man skulle kunna säga att Tony Joe, som föddes 1947 i Goodville Louisiana, mer eller mindre skapade en egen musikstil när han 1969 släppte sitt första album. Swamp Rock har man kallat hans musik och namnet beskriver mycket väl den mystiska, spännande och nattfuktiga träskrock som Tony Joe White levererat i drygt 40 år med låtar som ”Polk Sallad Annie” ”Rainy Night in Gerogia” ”Steamy Windows” osv..

Tina Turner, Eric Clapton, Ray Charles och Joe Cocker är bara några i den långa rad av världsstjärnor som spelat in och använt material ur Tony Joe Whites digra låtskatt. Flera av dessa gör, som Tony Joe själv beskriver det, undercover features på hans nya platta ”The Shine” som släpptes i September 2010.

När Tony Joe White nu gästar Sverige gör han det tillsammans med trumslagaren Bryan Owings som enda komp. En sättning som mycket väl bär fram Tony Joes hemliga och tillbakalutade swamp rock, sprungen ur Louisianas träskmarker. 

Du hittar givetvis Tony Joe White’s musik på /from a friend

 /Ola

Sj sj gamle vän…

Det har gått så långt nu att man inte längre blir varken arg eller förvånad över SJ och alla dess underleverantörer som trafikerar spåren. Det är inte bara en och annan avgång som är sen utan i stort sett alla tåg är kraftigt försenade, både vid avgång och ankomst. Trafikstörningsbiljetter skrivs ut i samma omfattning som vanliga biljetter. Resenärer  tvingas stå på snöiga nedlagda landsortstationer med stängda utfrysta stationshus och igenspikade väntsalar och vänta på ersättningståg, bussar och ibland även taxi för att  timmar efter utsatt tid ankomma till sin slutdestination.

Jag har idag spenderat ett antal timmar i händerna på SJ i samband med en resa Göteborg-Borlänge. Enligt tidtabell skulle denna tripp ta fyra timmar och trettiofem minuter samt innehålla byte i Katrineholm. Nu blev det såklart inte riktigt så.. Den bistra sanningen var istället försening redan i Alingsås, byte till fem! andra tåg. Ett av dessa gick hela hundra meter från perrongen i Flen innan det det dog och alla fick pulsa tillbaka i snön för att invänta nytt tåg, som istället för Sala tog oss till Stockholm. Resan tog till slut drygt nio timmar! Privatiseringar, avregleringar och skattesänkningar,, det är grejer det!!

…..

Ni missade väl inte Paintbox på TV4 morgon hoppas jag.. I så fall kommer andra chans här: Paintbox ”Mindreader” 

Kolla in deras nya platta på  – www.fromafriend.com

/Ola

Spotify..

Är Spotify bra eller är det den största blåsningen som någonsin ägt rum inom skivindustrin? Personligen hänger jag allt oftare an till teorin om blåsning och kan stundtals drista mig till att använda ord som bedrägeri och svek. Hårda ord kan tyckas om en tjänst med runt 1,5 miljoner användare och riskkapitalinvesteringar i storleksordningen 150 miljoner Euro, men det finns fog.

Vad som gör Spotify så motbjudande är självfallet den låga nästan obefintliga ersättningen till upphovsmän och rättighetsinnehavare. Det stora sveket kan man tillskriva de fyra skivbolagsjättarna Universal, EMI, Warner och Sony Musics delägande och ingångna avtal där man, på traditionsenligt skivbolagsmönster, inte ens gjort en ansats att tillgodose upphovsmännens behov.

Att granska de finansiella siffrorna i företaget är i stora stycken häpnadsväckande läsning. 2008 gjorde man en förlust på 32 miljoner kronor samtidigt som den totala omsättningen skrivs till 725 000 kronor. Följande verksamhetsår omsätter man plötsligt 90 miljoner kronor och redovisar en vinst på 14 miljoner..

Jag motsätter mig inte alls själva företeelsen med musik via streaming, tvärt om, jag har själv plattor hos Spotify, men om ingen eller för låg ersättning betalas ut och hela tjänsten dessutom existerar på bekostnad av skivbutiker och försäljning av fysiska CD så faller allt över tid på sin egen orimlighet.

Nu kommer dock inom kort andra och bättre alternativ som på allvar kommer att utmana Spotify och ta ifrån dem marknadsdominansen. Tjänster med fler funktioner, bättre teknik och betydligt större digitala musiklager. När dessa gör entré på marknaden kommer i stort sett alla, både artister och användare, att lämna Spotify om man inte förbättrar sig rejält tekniskt och framförallt ändrar sitt synsätt på ersättningsnivåer.

Vad tycker och tror Du?

/Ola